Sen ankomst

Att resväskan kommit på villovägar skrev jag om i mitt förra inlägg. Det förtog resglädjen lite för oss på ankomsdagen men allt blir inte alltid som man har tänkt sig. Shopping fick bli vårt första uppdrag!

När vi förra året blev fast 24 timmar extra (som vi i och för sig bara tyckte var underbart) på Dominikanska republiken, tecknade jag en extra reseförsäkring. Denna försäkring kom väl till pass nu då vi fick en summa att shoppa det nödvändigaste för.

Det var bara att ställa sig frågan: vad kan man inte vara utan i ett par timmar, el om vi har otur ett par dagar, på en grekisk ö? Vi prioriterade tvål, bikini, solklänning och flip-flops, då klarar man sig länge… eller i alla fall en dag eller två.

Hur det gick? En dag när vi kom hem från stranden så stod den bara där, fint inställd på vårt rum – ett kärt återseende som har förenklat vår semester betydligt. Vad vi kan utläsa av taggsen så blev den fast någonstans på Arlanda för att sedan resa hit via München 🙂

DSC_1012

 

En turists mardröm

Ready for landing

Ready for landing

Landningen på Samos gick utan problem, en erfaren pilot landade med säker hand alla sina passagerare. Alla ville ut på en gång, som tur var öppnade de två utgångar;  en i främre och en i bakre delen av planet. Det doftade utlandet; en blandning av fuktig varm luft, eld och flygplansmotorer. Bussar plockade upp oss för att transportera oss till ankomsthallen trots att det inte var mer än ett par hundra meter att gå.

Samos flygplats såg inte mycket ut för världen. Planet från Stockholm var det enda ankommande just den timmen så det fanns gott om plats vid bagageutlämningen. Hallen hade två rullband, på rullband två började våra väskor dyka upp. Min kom nästan först, härligt, då skulle det här gå fort. Det är alltid något vi skojar om när vi reser, lite med skräckblandad förtjusning dock, att någon av våra väskor inte ska komma fram. Ni vet, vilken mardröm att inte få sitt bagage!

Vi hade två väskor med oss och väska nummer två fick vi vänta på. En svart väska i mediumformat, en sådan där väska som 75% av alla resenärer har. Varje gång det dyker upp en liknande på rullbandet så är det minst fem personer till som rycker i samma väska. Aldrig var det vår väska som dök upp, hela tiden var det någon annan som glatt ryckte åt sig väskan och kvar stod vi. Det blev glesare och glesare både på rullbandet och bland turisterna. Till slut var det endast två väskor kvar men ingen turist, jo vi, men ingen av de två väskorna var den som vi väntade på.

Det är lite stressade att stå i en tom bagageutlämningshall när man vet att utanför står en hög med svettiga charterresenärer som inte vill annat än att slussas ut till sina respektive hotell.

Vi såg en enda person i hallen som kunde tänkas vara flygplatspersonal, hon såg vår förvirring och tog sig an oss. – ”You must come with me to the office!” Ja, vad hade vi för val… som två lydiga hundar höll vi oss tätt bakom henne och följde med. Utanför flygplatsen stod två glada, svettiga reseledare och hälsade oss välkomna. I bussarna satt alla glada charterresenärer och blängde på oss (såklart var det inte så men det är känslan som infinner sig), redo för start. Vi förklarade vår situation för reseledarna som log lika glatt ändå och talade om för oss hur vi skulle gå till väga.

Vi återgick till vår ”husse” som ledde vägen till ”The office”. På kontoret hjälpte hon oss att fylla i rätt handlingar samt tog våra kontaktuppgifter med hopp om att kunna kontakta oss inom ett par dagar. Ett par dagar… det var min dotters väska, vilken 16-åring vill gå klädd i sin mammas kläder i ett par dagar, kläder som dessutom är för små!

Nåväl, det var bara att gilla läget. Vi gick tillbaka till guiderna, blev hänvisade till rätt buss, en fullsatt sådan, ursäktade oss så mycket för att de fått vänta och chauffören styrde äntligen riktningen mot Kokkari,  vår slutdestination och semesterort.