Tjurruset 2015

I lördags sprang jag tjurruset för andra året i rad. Första året bara gjorde jag det, följde med strömmen, lyckligt ovetande om vad som skulle komma. Många springer säkert flera år i rad taggade och drivna av den inre motivationen. Hos mig fattades denna i lördags och det kändes ungefär som vid förlossningen när jag stod med mina smärtsamma värkar och undrade; ”Varför utsätter jag mig för detta en gång till”. Då fick jag i och för sig en fantastisk yttre motivation i slutändan när det lilla barnet kom till världen. Tjurruset har inte direkt någon yttre motivation mer än en fin medalj och en goodie bag 🙂

Hur som helst, solen strålade vid Stockholms universitet som var tävlingsplatsen i år. Ett myller av människor rörde sig på platsen, många iförda träningskläder men även andra som kommit för att heja in någon i mål. När det var dags för uppvärmning bakom startlinjen spritte det plötsligt till i kroppen och adrenalinet började pumpa. Musiken dunkade i högtalarna, publiken stod redo med hejarrop och nedräkningen började, då väcktes plötsligt drivet i mig och när startskottet gick så bar det av.

Banan var tuff, jag upplevde den som tuffare än förra året då det i år var många uppförsbackar. För övrigt så sprang vi genom träsk, lera, skog och mark. Det låter inte så märkvärdigt men träsken är djupa och leran likaså. I år fastnade jag, sögs ner i leran som slöt sig om mina ben och gjorde mig mer eller mindre vakumförpackad. Tre andra kvinnor fick slita och dra för att få upp mig samtidigt som jag sakta lyckades åla mig upp igen.

Under loppets gång hänförs jag av hur roligt det faktiskt är och utmanande. Alla som tjoar hejarop och uppmuntrande ord längs med vägen, samarbetet deltagare emellan trots att det är tävling och sist men inte minst känslan av att faktiskt prestera och klara av den tuffa banan som det är.

Söker du en utmaning så kanske Tjurruset 2016 kan vara något för dig! Anmälan är öppen redan såg jag 😉

Foton från dagen

Annonser